Det kan vara svårt det där, att avgöra vem jag ska berätta för och när jag ska tiga. Har jag någon slags skyldighet mot andra att berätta? Vad har jag för skyldigheter mot mig själv? I grund och botten är det nog något man måste avgöra själv, vad som känns bra och bekvämt.
Jag tycker inte att en person med en NPF diganos på något vis skulle ha större ansvar att berätta om sina personliga egenheter än vad någon utan diagnos har. Men ibland kan det ändå vara gynnsamt att göra det. Man kan slippa onödiga missförstånd och att hamna i situationer man verkligen vill undvika.
Samtidigt kan det vara ganska skrämmande, osäkerheten inför hur andra ska bemöta det man säger finns där. Kunskapen är så liten om vad dessa diagnoser bär med sig. För mig är det ytterligare ett skäl att prata om det, ögt och tydligt med vem som än vill lyssna. För att få bort fördomarna och få mer förståelse