Att inte klara det andra kan

Det har alltid legat något skamfyllt i att inte fixa allt det där som andra gjort. Som på dagis när dom gjorde utflykter och alla barn tyckte att det var jättespännande, men jag var skraj och orolig hela tiden och ville bara åka tillbaka till dagis. Eller när kompisarna började sova över hos varandra. Dom gjorde det utan att blinka. Men mig fick mamma hämta.
Dagis utflykter var visserligen spännande också, när man fick åka och titta på djur och fika ute. Men jag kunde inte slappna av. Jag var stressad hela tiden, det kändes otryggt och obekant och man riskerade att främmande vuxna pratade med en. När det gällde att sova över blev jag tvungen att inse att jag inte kunde det, jag slutade försöka. För det var trots allt mindre pinsamt att säga att det inte gick än att bli ledsen på kvällen och bli hämtad.

När man sen blev större och det blev dags att lämna skolan för yrkeslivet, då blev det ännu svårare att erkänns för sig själv vad som inte gick. Jag visste hela tiden att den oerhörda känsla av obehag jag hade inför arbetsdagarna med allt vad de innebar var större än hos de flesta. Jag märkte att sånt som jag tyckte var jättejobbigt, var sånt som andra inte ens la märke till.
Men aldrig nånsin tänkte jag att jag kunde ha en diagnos. Det finns inte i min världsbild. Jag trodde halvhjärtat på att det var för att jag hade dåligt självförtroende som jag kände som jag gjorde.