Det kan vara svårt det där, att avgöra vem jag ska berätta för och när jag ska tiga. Har jag någon slags skyldighet mot andra att berätta? Vad har jag för skyldigheter mot mig själv? I grund och botten är det nog något man måste avgöra själv, vad som känns bra och bekvämt.
Jag tycker inte att en person med en NPF diganos på något vis skulle ha större ansvar att berätta om sina personliga egenheter än vad någon utan diagnos har. Men ibland kan det ändå vara gynnsamt att göra det. Man kan slippa onödiga missförstånd och att hamna i situationer man verkligen vill undvika.
Samtidigt kan det vara ganska skrämmande, osäkerheten inför hur andra ska bemöta det man säger finns där. Kunskapen är så liten om vad dessa diagnoser bär med sig. För mig är det ytterligare ett skäl att prata om det, ögt och tydligt med vem som än vill lyssna. För att få bort fördomarna och få mer förståelse

Att inte klara det andra kan

Det har alltid legat något skamfyllt i att inte fixa allt det där som andra gjort. Som på dagis när dom gjorde utflykter och alla barn tyckte att det var jättespännande, men jag var skraj och orolig hela tiden och ville bara åka tillbaka till dagis. Eller när kompisarna började sova över hos varandra. Dom gjorde det utan att blinka. Men mig fick mamma hämta.
Dagis utflykter var visserligen spännande också, när man fick åka och titta på djur och fika ute. Men jag kunde inte slappna av. Jag var stressad hela tiden, det kändes otryggt och obekant och man riskerade att främmande vuxna pratade med en. När det gällde att sova över blev jag tvungen att inse att jag inte kunde det, jag slutade försöka. För det var trots allt mindre pinsamt att säga att det inte gick än att bli ledsen på kvällen och bli hämtad.

När man sen blev större och det blev dags att lämna skolan för yrkeslivet, då blev det ännu svårare att erkänns för sig själv vad som inte gick. Jag visste hela tiden att den oerhörda känsla av obehag jag hade inför arbetsdagarna med allt vad de innebar var större än hos de flesta. Jag märkte att sånt som jag tyckte var jättejobbigt, var sånt som andra inte ens la märke till.
Men aldrig nånsin tänkte jag att jag kunde ha en diagnos. Det finns inte i min världsbild. Jag trodde halvhjärtat på att det var för att jag hade dåligt självförtroende som jag kände som jag gjorde.

Det stora steget

På lite skakiga ben tar jag nu detta kliv, bort från den skyddade världen och rakt ut i det stora okända. Tankarna har legat där länge och malt, tvivlen lika så. Men jag tror att det är dags. Jag är egentligen inte så mycket för bloggande, människor som vräker ut sitt innersta till allmän beskådan. Men samtidigt har jag alltid älskat det skrivna ordet och det är ett av skälen till att jag tar detta kliv.

En av dom vanligaste frågorna man får när man är ung är "vad vill Du göra, vad vill Du jobba med?". Mitt enda bra svar nånsin på den frågan har varit "Jag vill göra skillnad". Och det är det andra skälet till att jag skriver detta nu. För jag vill göra skillnad och detta är mitt sätt.

Det kommer att växa här, men det kommer ta tid. Bitvis kommer det kanske stå helt still. Och vem vet, kanske dör det ut. Det spelar ingen roll i skrivandets stund. Det enda som spelar roll är här och nu och just nu skriver jag.